Honduras är nära ett inbördeskrig. [1] Den utkastade presidenten Manuel Zelaya vill ha hjälp från USA. [2] “Zelaya hoppas att Barack Obama ska vrida åt tumskruvarna på de starka “kuppmakarna”, som har alla viktiga nationella aktörer på sin sida.”, ”Bland annat ska Clinton ha hotat med att stoppa bistånd på 180 miljoner dollar utöver det militära stöd som redan har dragits in.” Presidenten Manual Zelaya hotar med att försöka ta sig in i landet för att på plats leda en motståndsrörelse mot kuppmakarna. [3]
Enligt Democracy Now! så tränar amerikansk militär fortfarande militären i Honduras. [4]
Nikolas Kozloff har kartlagt Chiquita´s politiska historia i centralamerika. ”When the Honduran military overthrew the democratically elected government of Manuel Zelaya two weeks ago there might have been a sigh of relief in the corporate board rooms of Chiquita banana.” [5]
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 comments:
Svar: Det folkvalda parlamentet, folkets representanter, utsåg en ny president efter att landets högsta domstol, förklarade den gamle, Zelaya, avskedad efter att ha gjort sig till diktator. Det var bara en tidsfråga innan han helt hade upphävt de övriga demokratiska institutionerna, för han hade för uppåt ett år sedan slutat att bry sig om dem. Enligt uppgift handlade det om 24 timmar.
Och som vanligt i Latin Amerika så går det bra att ropa på hjälp från USA när det gagnar en själv för att i nästa sekund tokskälla på dom som gringos...
Latin- och Sydamerika har en konstig hatkärlek till USA.
Från en som spenderat avsevärd tid i Mexico, Costa Rica och andra mellanamerikanska länder.
Det är väl klart som dagen att de latinamerikanska, särskilt de centralamerikanska länderna är i beroendeställning ("hatkärlek") till USA. USA har ju allena både störtat och tillsatt regeringarna i dessa länder under en längre tid. Alltså ända sedan europeerna sköt på urbefolkningen och bedrev slavhandel med afrikaner. Med vapenmakt har jänkarna hållit det röda skynket borta från sig (till Ulf Erlingssons stora glädje kan jag tänka) och lagt beslag på allt från naturtillgångar till arbetskraft. Det är ju ingen hemlighet att USA-företag har tjänat miljarder på sin verksamhet i centralamerika. Det är ej heller någon hemlighet att personerna som byggde Panamakanalen, odlade marken, arbetade i gruvorna fortfarande tillhör världens fattigaste. De egenproducerade exportvarorna hindras av tullavgifter och att motsvarande verksamheter i USA och EU matas av exportstöd, jordbruksstöd m.m. Därför tvingas de centralamerikanska länderna leva på bistånd. Så nästa gång ovanstånde reser över atlanten - öppna ögonen!
Skicka en kommentar