Idag höll regeringen en presentation av delbetaänkande om vanvård i den sociala barnavården. [1] 404 gripande berättelser om övergrepp och vanvård inom den offentliga barnavården. Det är basen i utredningen "Vanvård i social barnavård under 1900-talet" som presenterades på torsdagseftermiddagen. [2] De som har blivit utsatta har en egen förening, Stulen barndom. [3]
DN skriver, "I juli 1957 hämtades lille Karl och hans sju syskon av polisen. De placerades i olika institutioner och fosterhem. Efter 11 års kamp vann mamman mot myndigheterna och familjen kunde återförenas igen, men Karl Blomqvists ärr försvinner inte." [4] Fler vittnesmål. [5]
Se regeringens presentation:
Idag omhändertas omkring 20,000 barn per år. "I hela Sverige ökade antalet placerade barn från 18 003 år 2000 till 21 537 år 2007, vilket innebär en ökning med knappt 20 procent." [6] Fortfarande begås felaktigheter, felaktiga beslut från socialtjänsten och övergrepp mot barn. "Socialtjänsten i Nyköping var informerad om att det begicks sexuella övergrepp mot de båda nu tonåriga flickor som var familjehemsplacerade hos den man som i måndags dömdes till sex års fängelse för övergreppen. Men socialtjänsten agerade inte" [7]
Det viktigaste är att försöka undvika från första början att omhänderta och tvångsplacera barn i fosterfamiljer eller barnhem. Själv följer jag ett fall på Gotland, Dominic Johansson [8] som har uppmärksammats internationellt. Enligt fadern Christer Johansson så blir man maktlös då man har fastnat i myndigheternas klor. Även svenska medier har svårt att skriva om lvu-fall pga sekretess. Roger Kiska, från ADF Legal Counsel säger, att utan hjälp i fall som detta så är föräldrar maktlösa eftersom det svenska systemet är så ensidig.
Fallet Dominic har uppmärksammats internationellt och det pågår en namninsamling av amerikanarna som ska överlämna listan till den svenska ambassaden i USA. [9] Skriv under det, man kan göra det halvanonymt vilket innebär att namnet inte publiceras på nätet.
Regeringen kan inte bara be om ursäkt utan måste ändra på det som pågår. 20,000 omhändertagande barn om året, det måste finnas många som omhändertas på felaktiga grunder. Det måste inrättas ett skyddsnät för familjer mot myndigheters övermakt och insyn så att felaktiga beslut rivs upp så fort som möjligt. Alla kan göra fel, men fel får inte sopas under mattan. Människor är inte perfekta, familjer är inte perfekta och det är lätt för myndigheter att hitta fel om de bara vill, speciellt hos utsatta familjer som är i behov av statlig hjälp och där myndigheterna har full insyn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 comments:
Hur många av dessa ca 20 000 barn blir utnyttjade, egentligen?
Jag är rädd för att det är mycket mer vanligt än i samhället i övrigt, vilket isf är groteskt.
Att det finns individer som enbart "tar hand om" barn för att utöka hushållskassan har jag sett på nära håll, men även att det finns de som brinner för barn på glid e.d.
Tyvärr så är systemet så inhumant i sig, så det är väl svårt att få ett humant resultat av det.
Känner till några fall där man blir sorgsen och bestört över flatheten de sociala myndigheterna visar i en del fall, den hjärtlösa attityden i andra och den extrema hållningen i några.
Som berättelsen om en kidnappad tonårstjej med vissa psykiska problem (lite sen sas).
Han som försvann med henne var 29 år (knepig typ), hon 14.
Borta över en vecka utan ett livstecken. Mamman såklart vansinnigt orolig när hon inte fick tag i tjejen första dagen, å värre blev det. Polisen inblandad och letar.
Soc säger då till mamman: "Vad kan du vänta dig när du är en så dålig mor..."
De ville mao få det till att tjejen rymde från mamman, utan att veta ett skvatt om situationen eller han som hade försvunnit med henne.
Mamman har flera barn, där tre (inkl denna tjejen) har olika sk störningar (aspbergers mm).
Dottern kom sedermera hem, mer eller mindre hjärntvättad till att vara helt inställd på att ha barn tillsammans med sin "kille", tillika kidnappare (iaf är han det i mina och många andras ögon..).
Vad gör soc nu då? Självklart ingenting vettigt.
Man börjar utreda mamman(!), inte den galning som försvann med dottern.
Det gör man eftersom tjejen sade sig följa med självmant (jo, tjenare..) och att det därmed måste vara hemförhållandena som det är fel på. Här litar man helt å fast plötsligt vad en person med lätt psykisk störning säger, och lägger inte ned ett uns sunt förnuft i sitt synsätt.
Dessa inom soc har jag personligen haft kontakt med i samband med att min f.d. skulle flytta 100 mil med barnen. Tyvärr kan jag intyga att inkompetensen är total och självinsikten är noll hos dessa personer.
Det värsta är att detta inte är en onormal företeelse i dagens Sverige...
Sakfel. Staten omhändertar inte 20.000 barn per år. Det är alltid kommunerna som beslutar om omhändertagande. Staten hjälper kommunerna att hantera de 1500 allra värst utsatta barnen, typ prostituerade tioåringar som går på narkotika, eller utvecklingsstörda 100kg barn med extrem våldstendens och våldtäktsbenägenhet. Eller fall som psykiatrin inte klarar av. Resten hanterar kommunerna själva, oftast med dåligt resultat.
Skicka en kommentar