Livets slutskede

Under den gångna veckan träffade jag min farmor för sista gången. Det var en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Hon levde sin sista tid på ett ålderdomshem med eget boende, typ en egen lägenhet. Jag talade med en kvinna som är chef för ett annat servicehus i en annan stad och hon blev shockad över min berättelse.

Hursomhelst så var min farmor gammal, närmade sig 100 år, varit med om två världskrig, en generation som blir allt mer ovanlig. Hon har varit en seglivad person med ett gott hjärta. Det var kanske dags att ta farväl till detta liv och somna in.

Jag hade blivit förvarnad om att min farmor var svag och mycket sjuk. Jag var den enda anhörig i närheten just nu, samtidigt kände jag mig ganska sjuk, ont i halsen och lätt febrig. På lunchen var jag förbi och talade med en av personalen och hon sa att doktorn skulle titta på henne och ringa mig därefter. Det gjorde hon. Hon tyckte att jag skulle komma förbi då hon berättade att min farmor varken ätit eller druckit på två dygn och vägrat tagit mediciner.

Jag åkte upp samma dag och fick se henne kämpa i sängen för att hålla uppe andningen. Hon var torr, så jag tänkte, jag ska prova och ge henne hennes favoritdryck hon själv tvingade på mig för ca en månad sedan. Jag tog ett glas med tranbärsdryck och en tesked och började mata henne. Det var inga problem alls, hon tog emot drycken och var nästan medhjälpande med sin mun när jag förde över nästa sked. Jag höll hennes hand och strök hennes hår, hoppades att hon kände min närvaro.

Hon fick i sig ett litet glas tranbärsdryck, kanske 1 dl och jag tänkte att hon kanske behöver lite till. Jag gick ut i köket för att fylla på och sedan tillbaks för att sätta mig vid henne. Men inom en kort stund så började hon att andas oregelbundet och stirrande mot mig. Hennes andning stannade upp och jag satt där lite shockad. Efter tio sekunder kom den tillbaka igen, jag reste mig upp mot henne och sa hennes namn. Andingen stannade upp igen och en tår trängdes fram från ena ögat. Jag greps lite av panik och visste inte vad jag skulle göra, såg larmknappen på väggen, tryckte den flera gånger. Min farmor rörde sig inte, jag försökte kolla puls, känna över hennes bröstkorg och kände ingenting. Efter ca en minut så hade ingen sköterska kommit och jag var förvirrad, ska jag springa efter någon eller stanna kvar om hon får upp andningen igen. Till slut stack jag ner i korridoren två våningar ner och springer in i receptionen där en kille sitter med fötterna på bordet. Jag sa till honom att jag har ringt på larmet flera gånger men ingen kommer, min farmor håller på att dö. Han hoppar upp och går raskt in till fikarummet där hela personalstyrkan sitter, fikar och surfar internet. Hallå! Min farmor har nog dött nu, har ringt på larmet men ni kommer ju inte.
"Jaha, det larmet fungerar inte så bra" sa en sköterska och de ställde sig upp och följde med mig upp till min farmor.

Min farmor låg i samma position som när jag lämnade henne, sköterskorna tog det lungt och sa att hon väntade nog på mig och bestämde sig för att dö. De tog tag i henne, de hade lite problem så de ryckte upp henne i en rak position. Då säger ena sköterskan, "förlåt xxxxx att jag tog i så hårt" skämtsamt.

Sedan blev jag lämnad kvar själv tillsammans med min farmor. Jag väntade på läkaren vilket tog en och en halv timma. Under den tid så sms:ade jag mina föräldrar och bror att de skulle ringa mig, ringde min chef och berättade att jag kommer att missa min deadline för mitt arbete pga det som har hänt osv.
Vid ett tillfälle kom en av de kvinnliga sköterskorna in och ifrågasatte att mina föräldrar hade rest utomlands. Detta kändes helt absurt och kanske fel tillfälle att diskutera just detta. Nu på efterhand så har jag hört min fars sida, innan jag berättade detta, att han hade frågat minst fem gånger innan resan om råd, om de trodde att det var okej för honom att åka. Min farmor har varit svag en lång tid, flera år, hon var 98 år.

När läkaren kom, som var sköterska så blev det en diskussion utanför min farmors dörr. Jag förstod inte riktigt vad det hela handlade om, men sköterskan blev irriterad och sa till dem att han ville få tio minuter i lugn och ro med mig så att han kan prata igenom det hela och ge lite information. Vad jag förstod så ville sköterskorna ta iväg min farmor på en gång för att fixa till henne och att han skulle dödförklara henne före han talade med mig.

Alltså, när jag kopplar samman allt så känns det fruktansvärt. Jag tänker absolut gå vidare med detta, det som hände har hänt och kan inte förändras. Kvinnan jag talade med tyckte att jag skulle tala om det för chefen för det boendet, funderar även på att lägga in en anmälan. Även då det inte hjälper mig, så finns det ju andra pensionärer på detta boende.

Läs även,
Vården vid livets slut oerhört viktig
Är fortsatt liv alltid det bästa?
Sjukhusprästen: Vi borde acceptera naturlig död
Tydligt om rätten att få dö
"Det viktigaste är en bättre vård i livets slutskede"
”Jag delar den ångest många känner inför döden”
Debatt: Den sista tiden ska ha kvalitet