Med artikeln "Barnets säkerhet viktigare än föräldrars rätt att träffa sina barn" [1] vill Annelie Enochson tillsammans med Fredrik Lundh Sammeli, Anna frank och la Sveger att staten ska få större rättigheter att ingripa om någon tar med sig sitt barn från Sverige.
På sätt och vis så kan detta låta realistisk, om t.ex. en av föräldrarna "kidnappar" sitt barn och flyr landet utan den andra parts medgivande. Men, detta ger mig nervösa flashbacks till fallet Dominic Johansson [2], familjen som tvingades av flygplanet på Arlanda den 25 juni 2009, och deras son omhändertogs och här än idag inte återförenats.
Artikelförfattarna skriver, "Att föra bort ett barn olovligt är brottsligt och innebär psykisk misshandel av det barn som bortförs."
Saken är den att 20,000 barn förs bort av sociala myndigheterna varje år och många av dessa bortföranden vilar inte på några fasta grunder. Dessutom kostar detta samhället 28 miljarder om året. [3]
Socialtjänsten misshandlar många barn psykiskt genom att rycka ifrån barn från föräldrarna, grövre misshandel än den artikelförfattaren beskriver om de fall som inte har någon fast grund. Staten har inte aggerat på bästa sätt genom historien. [4]
Så som det är idag så kan sociala myndigheter beröva familjen barnen utan att föräldrar döms för något brott. Enligt lag så ska omhändertagande ske om barn utsätts för övergrepp, våld och misshandel. Om föräldrar utsätter sina barn för detta så kan de dömas, och där igenom omhänderta barnen. Men gränsen är luddig, som fallet Dominic, det räcker med anonomya anmälningar och ett par dåliga mjölktänder.
En annan fruktan i artikeln jag läser är att många invandrar familjer som får problem med de sociala myndigheterna säkert ser utvägen i att flytta från Sverige. Det känns som att Enochson vill försvåra detta och begränsa dess rörelsefrihet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 comments:
Skicka en kommentar